det börjar gå framåt

Trondheim, 10 Oktober 2013
 
God kväll kära vänner. 
Nu har vi kommit hit efter en lång lång bilresa, installerat oss i vår tillfälliga lägenhet och börjat söka en del jobb. Vi har gått runt till en del bemanningsföretag och konstaterat att dem inte hjälper till så mycket som vi trodde. "Registrera er på vår internetsida" är vad de flesta har att komma med. Vad ska man göra åt saken. Vi ler lite besviket åt deras svar, går hem och registrerar oss och hoppas på det bästa. Och självklart söker vi en del jobb utöver det. Igår kom första panikattacken om hopplösheten att finna jobb. Idag började saker och ting lösa sig, och arbetsgivare började ge oss svar. Än så länge är saker och ting ovisst, så mer information än så här tänker jag inte ge er. 
 
Trondheim är en mysig stad. Stor, men inte för stor. Hittar vi boende och jobb tror jag att vi kommer trivas mycket bra här. Jag tror också att ni kommer vilja komma och hälsa på oss. 
 
Vi hörs snart igen. Over and out. 

Vi ska bli norrmän

Ljungby, 4 Oktober 2013
 
Nu var det ett tag sedan. Faktum är att jag varit hemma i Sverige de senaste fyra och en halv månaderna, utan att ni fått höra så som ett ord från mig. Eller ja. Hemma och hemma. För att inte bli helt uttorkad på äventyr har det hela tiden varit någonting på gång. Allt från misslyckade lägenhetsvisningar i Norge, lyckade vandringar i Sverige till varma dagar på Karpathos i Grekland. Hela denna tid har det varit något på schemat och nu. Nu är det fantastiskt nog dags igen. Dags för ett äventyr, som innebär något mer slit, något färre varierade destinationer. Jag och min käraste kärlek Olle, packar flyttkartongerna för att på Söndag morgon ta oss mot grannlandet vårt. Vi ska söka jobb, söka lägenheter och delvis bli norska medborgare. Att tjäna kosing är vår plan och ingenting kan stoppa oss från att äntligen få åka ut på detta större äventyr tillsammans. 
 
Författandet om våra äventyr fortsätter på bloggen. Någon blogg iallafall. Vi hörs ! 
 
Jag kommer älska dig så länge jag lever. 

Förträffligt fina Thailand

Hej Sofia och välkommen tillbaka till Sverige! Tackar så mycket.
 
Ännu en gång får jag ursäkta denna sega uppdatering. Självklart tänker jag dela med mig även av slutet av denna resan. Mot Thailand drog vi den 15 April 2013. Här hade vi tjugonio små dagar kvar av våra resor, Jag och Olle. Vi var aningen skeptiska till detta Thailand, där vår bild var ett försvenskat och överturistat land. Skäms på oss så fel vi kunde ha. Thailand blev en destination vi mer än gärna kommer åka tillbaka till.
 
Bang Saphan Yai
Såsom resten av Thailand sägs ha varit för 15 år sedan. Hit drog vi för att finna lugn. Umgås med varandra. Äta gott. Slappa och slappa lite till. I en Bungalow för 300 Bath / natt slog vi ro och här spenderade vi våra första dagar av resan. Stranden var nästintill vår egen och inte mycket mer än en, två små restauranger fanns. 
 
Ko Tao
Någon dykning blev det inte, men vad gjorde det. Istället Här träffade vi engelsmannen Nick som vi spenderade alla våra kvällar med. Han var duktigare än både mig och Olle tillsammans på att prata, men vi hade väldigt trevligt och blev väl tipsade om våran nästa destination.
 
Ton Sai
Åh, du underbara Ton Sai. Att komma till denna magiska plats var inte det enklaste, inte heller allt för svårt. Snåla som vi var, vägrade vi betala pengar för att ta en båt över när vi kunde gå. Otåliga som vi var, vägrade vi vänta halva dagen på att tidvattnet skulle sjunka undan. Därför började vi här det som vi bestämde oss senare för att fortsätta: Vi klättrade över från Railay beach till Ton Sai beach. Tunga väskor kunde inte stoppa oss här.
I Ton Sai bokade vi in oss på tre dagars rockclimbing. Vi älskade det, men tyvärr stoppade magsjukan oss redan efter klätterag ett. Olle frisknade till och kunde fortsätta. Något jag var mer än avundsjuk på.
 
Sukothai
Trots ont om tid ville vi upp i norra Thailand. Uppleva lite natur och kultur. Lonely Planet rekomenderade Thailands största tempel, Sukothai. Visst var vi glada att vi fick åka hit och se vad vi fick se. Dock tror jag att vi hade förväntat oss att få se lite mer än det vi fick se. En dag fick räcka, och dagen efter fortsatte vi resan allt högre upp mot norr.
 
Pai
Planen var att rida på elefanter och ut och vandra. Varför ska man följa planen? Det var på tok för varmt för att vandra, så vi hyrde lite moped, vandrade över Pai Canyon och gjorde inte allt för mycket mer. Elefantridningen hoppade vi, då det kändes som elefanterna inte blev helt rätt behandlade. Vem vet. Som sagt, så gjorde vi inte allt för mycket i Pai, men vi lyckades fördriva tiden fint och tog det lugnt i värmen de sista dagarna, innan det var dags att bege sig mot Bangkok.
 
 
Bangkok
Sista fem dagarna spenderades i stora stora staden. Vad stod på schemat? Gissa en gång. Shopping ! Att fylla det sista utrymmet i våra väskor var målet. Att slösa de sista pengarna i plånboken. Thailands största marknad Chatuchak med över 15000 olika stånd blev en bra destination för att kunna uppfylla de slutgiltliga målen. Här köpte vi allt vi behövde och lite till. Nya kläder och skor så vi skulle få komma upp på rooftopbaren. 200 meter över havet av ren lyx. Vi blev chockade över alla människor som eskorterade oss mot baren, men jag gissar på att det är lite av charmen med det hela. Vi beundrade utsikten en stund, sedan åkte vi ner. Vi kände oss översvämmade av lyx och behövde komma ner på jorden igen.
Natten den 13 Maj 2013 tog vi oss mot flygplatsen för att åka hem till Sverige. Och nu mina damer och herrar, är vi efter alla dessa månader tillbaka i Svea Rike.

Sydney Airport

Då var man påväg igen. För att spara in några extra kronor spenderade vi natten på flygplatsens hårda golv. Säga Hejdå till kära vänner, vi ses snart till kär pojkvän och sen var det dags. Om några minuter lyfter planet och det är nog lika bra att jag stiger på nu. Nya äventyr väntar och en efterlängtad kompanjon ska snarast träffas. Malin Brenning, nu är det dags igen !


Över 1300 mil runt Australien

Sydney, 14 April 2013
 
Vi lever! Största möjliga ursäkt för detta avstånd från yttre världen. 
Australien har varit otroligt intensivt och vi började denna resan med att ta oss an ett uppdrag. I stort sett ett omöjlighetsuppdrag, inte många trodde vi skulle klara av.
 
Resan började i Sydney där vi alla möttes upp efter en lång lång tid ifrån varandra. Dagen då jag mötte upp Olle och Manda på flygplatsen igen var utan tvekan den bästa dagen i hela mitt liv. I Sydney tog vi igen förlorad tid och strosade runt stadens alla hörn. Snabba beslut gjorde att vi hyrde saftiga campercans till saftiga priser och gav oss av längst med Australiens östkust. 

Till en början var allt underbart. Fint härligt väder och perfekt för att sola och bada. Men. Sen kom regnperioden ikapp oss, vilket gjorde att vi fick hoppa över äventyr så som Fraiser Island och Whitsunday, tyvärr. 
 
Allt för bittra hann vi dock inte med att vara, då vi var tvugna att gasa vidare mot Kakadu Nationalpark. Här gick vi på krokodiljakt, men även här var vädret emot oss och många vägar var avstängda pga. översvämning, och vi fick varken se några krokodiler eller de vackraste områderna parken hade att erbjuda. Inte förens vi nått Alice Springs vände vindarna och strålande solsken i ökenklimat nådde våra världar. 
 
Ayers Rock, den stora klippan mitt ute i ingenstans var helt magisk att få se. Mäktigt var bara förnamnet. Här gick vi runt stenen och beundrade de röda kontrasterna samtidigt som vi försökte komma överrens med alla små tusentals flugor som svärmade omkring oss. När vi ändå var i närheten passade vi också på att besöka Kata Tjuta och Kings Canyon. Ytterligare två helt magiska nationalparker.
 
Great Ocean Road blev vägen ner till Melbourne. Äntligen fick vi skåda koalabjörnar i det fria, annat än de som vi fått se överkörda längst med vägarna. Till att början såg man inte en enda. Sedan såg man en. Sedan såg man en i varje träd. Minst. Helt underbart. 
 
Melbourne nådde vi i god tid för att kunna strosa omkring, glo graffitti, fika och inte göra någonting. Här drack vi öl och åt mat de sista dagarna innan det var dags att vinka av Carl.
 
Tillbaka i Sydney är vi nu. Jag, Olle, Manda och Anton. De andra hoppar Skydive och någonstans sitter jag och skriver. Våran Australien resa, vårat uppdrag att ta oss över 1300 mil på fem veckor har definitivt varit hastigt, men utan tvekan värt det. Vi har fått uppleva och se mycket. Detta har varit trailern på den Australien resa som utan tvekan komma skall. På återseende underbara Australien. 
 
Imorgon bär det av till Thailand med min kärlek. En månad kvar innan hemfärd ska spenderas på allra bästa sätt. Ha det bra familjen. Jag är hemma innan ni vet ordet av det. So long !

Nya Zeeland

En resa i livet. En resa för livet.
Ta vara på tiden, för tiden går snabbt. Dessa fem månader och tjugo dagar har försvunnit. Det var inte allt för längesedan vi kom hit och nu är det dags att åka ifrån. Många gånger om har jag önskat jag kunde stanna längre, men man ska helt enkelt sluta när det är som bäst. Jag och Malin Brenning, min underbara kamrat, har upplevt allt och lite till. Tagit vara på dagarna och gjort dem till de bästa. Våran tid på Nya Zeeland hade inte kunnat bli mycket bättre än så här. Jag kommer föralltid se tillbaka och le åt dessa tider.
 
Det här är den stora summeringen av våran tid på Nya Zeeland. 
 
September 2012
Vi lämnade Sverige och tog oss mot andra sidan jordklotet. Nya Zeeland, vilket ni förhoppningsvis lagt på minnet vid detta laget. Förvirrade och bleka landade vi i Auckland, här med en besvikelse. Vi hade fått lära om världens vackraste land. Höga berg, sjöar och gröna kullar, men så landar vi i landets största stad. Brusande storstaden Auckland. Urk. Vid detta lagret hade vi också mycket att lära, okunniga backpackers som vi var. Till att börja med. Vår första måltid blev spagetti och köttfärssås. Billig husmanskost trodde vi. Allt över budget, visade det sig vara. Vi strök därmed kött från listan och åkte norr. Så mycket norr vi bara kunde komma, Cape Reinga. Vi testade på sandboarding och gav vårt äventyr sin första adrenalinkick. Wiho. Vi insåg här efter att Nya Zeeland var så mycket mer än bara brusande storstad, dvs. Höga berg, sjöar och gröna kullar.
 
Oktober 2012
Eftersom det var en aning kallt på Nya Zeeland vid denna tid, ville vi finna jobb innan sommartider hej hej drog igång. Vi blev halvt blåsta på vägen och fick ändra riktning. Jobbmöjligheterna var få. Vi fick därför ändra riktning. Wwoof blev vårt nya mål. Jobba för mat och boende. I några veckors tid var vi bosatta hemma hos Donna och David. Tog hand om deras hundar och hem. Lärde oss göra lemoncurd och andra hemmagjorda delikatesser. Vi började även arbeta oss igenom alla Lord of the Rings-movies, och tog oss därefter en avstickare mot Hobbiton. Himmel och pannkaka vad jag älskade denna lilla utflykt. Här efter blev jag Sofia Lodén mer eller mindre besatt av hobbits, elfs och andra påhitt av Tolkien. 
 
November
Wwoofingen gick mot sitt slut. Vi tog oss tillbaka till Auckland där en av oss förverkligade en dröm. En av oss var jag, och äntligen fick jag se mina älskade Mumford&Sons live. Som grädden på moset belönades min tidiga väntan med en plats längst fram i publikhavet, tillräckligt nära för att känna av både svett och tårar från artisterna. Vilken kväll. Efter Auckland hade vi några äventyrliga veckor. Vi tog oss mot Coromandel för att få skåda vackra Cathedral Cove. Missplanering gjorde dock att vi förlorade lite pengar ur plånboken, plus att vi fick cykla 3 mil för att komma fram. Man lär så länge man lever helt enkelt. 
Raglan blev en destination för surfing. Här lärde vi oss mer eller mindre stå på brädan, träffade mysigt folk och bara njöt av att sommaren började komma ikapp oss. Mer äventyr väntade, såklart. Black Water Rafting var en upplevelse i sin egen klass. Annorlunda, kallt så in i helvete, men galet uppskattat. 
I Rotorua testade vi på känslan av att vara kläderna i en tvättmaskin. Zorbing var barnsligt roligt. Vi fick även uppleva en kväll med maorierna, Nya Zeelands urbefolkning och åt för första gången på flera veckors tid äta ordentlig mat. Allt var utsökt. Förutom musslorna. 
Ojojoj vad våra pengar försvann. Detta innebar att jobb behövdes sökas och jobb behövdes finnas, till varje pris. Napier var staden om goda jobbmöjligheter. Efter en veckas tid hade vi ett, till och med två styck jobb. Här slet vi som aldrig förr, dagtid på fruktfarmen, nattid på baren, men fy sjutton vad roligt vi hade det. Jag har nog aldrig i hela mitt liv träffat på så mycket knasigt folk i en och samma stad.
 
December
Jobb som sagt. Vi fortsatte knega i baren och fruktfarmen, hela december månad. Åt allt för mycket muffins, drack allt för mycket öl och gick upp X antal kilogram. Vi satte oss i bilen för att utmana vänstertraffiken. Inte allt för svårt trots allt (lär bli allt svårare att vänja sig tillbaka till höger). 
Så småningom slutade vi knega och tog oss mot Gisborne med fulla plånböcker och fulla sinnen. Dags att fira nyårsafton, dags för nyårsfestival. Här träffade vi på ett härligt gäng Nya Zeeländska (och svenska) ungdommar som vi hängde med hela festivalen och firade in det nya året med. Vänner för livet. 
 
Januari
Gott nytt 2013 och nu var det bara fri lek som väntade oss. Vi krossade Tongariro och bestämde oss sen för en 5 dagars tur på vackra Whanganui River. 14,5 mils paddlande, nya axelmuskler, klagomuren i fören och vi var i mål. Mycket bra jobbat. I Taupo luftdök från 15 000ft. Vi besökte huvudstaden och tog oss senare vidare mot sydön. Här plockade vi upp vår hyrbil som senare gick mot sin begravning. Idioter på vägarna. Vi klarade oss blåmärkta undan och fortsatte resan i vår nya bil. Ännu mer paddling blev det, nu i en kayak i Abel Tasman National Park. Här fick vi se världens minsta pingvin, mängder av sälar och även lite hajar. Två dagars vandring följt av två dagars paddling i denna nationalpark blev bland det bästa vi gjort på hela resan. 
 
Februari
Roadtripen runt sydön fortsatte. En fruktansvärt massa vandringar gjordes. Obeskrivligt vackra sådana. Ju längre ner på ön vi kom, desto högre och mer snötäckta blev bergen. Kallt var det dock inte, så här fick våra kroppar känna på sommartid, men ögon se vintertid. Fräckt var bara förnamnet. För att inte bara få se vintertid, tog vi en helikopter upp på glaciären Franz Josef. Här spenderade vi några timmar med att vandra runt i trånga isgångar, bestiga snötoppar och krypa i tunnlar. Utan tvekan bland det häftigaste vi gjort, men allt häftigare skulle det bli. Vi åt Nya Zeelands största hamburgare. Mätta på mat, men i behov av annat.Vid detta laget krävde våra kroppar adrenalin. I Drottningsstaden passade vi på att gunga. Världens största gunga. Panikattack, fritt fall 70 meter, swing 300 meter och vi var nöjda, mer korrekt sagt, jag var nöjd. Malin tog sig i kragen och slängde sig ut från kanten. Bungyjumpet stillade slutligen hennes begär efter adrenalin. Eller...? Vi var helt enkelt tvugna att lugna ner oss. Bilen lämnades tillbaka och vi hoppade på The Bottom Bus. Från Queenstown till Dunedin, mot Invercargil, vidare till Milford Sound och tillbaka till Queenstown igen. Intensiv buss den där Bottom Bus, men vi var nöjda. Vad skulle hända nu? Två veckor kvar och i stort sett klara med alla måsten. Nu behövdes en ordentlig säng, ordentlig mat, men pengar var tvugna att sparas in. För att sluta cirkeln så avslutar vi denna resan på samma sätt som vi började den. Vi letade därför upp en plats där vi kunde jobba för boende, denna gången på ett hostel. Fullträff var det. Noah's Ark Backpackers i Greymouth blev vår arbetsplats för ungefär nio dagars tid. I utbyte mot tre timmars arbete per dag fick vi en ordentlig säng och underbart umgänge. Staden i sig var otroligt grå, men människorna vi stötte på här färglade vår vardag. Vi blev ett otroligt bra arbetargäng som hade väldigt kul tillsammans. But all good things come to an end. Greymouth och vårt underbara arbetargäng blev vi tvugna att lämna. Vi tog därför den 2 Mars bussen mot Christchurch för att idag lämna vårt underbara Nya Zeeland. 
 
Det här är inte sista gången vi möts. Nya Zeeland. Det här är inte farväl. Det är på återseende. 
Nu får ni dock inte tro att äventyret är slut. Det är nämligen dags att uppleva Australien.

Greymouth

Greymouth, 1 Mars 2013
 
Då var veckan i Greymouth i stort sett över. Här har vi jobbat tre timmar varje morgon i utbyte mot gratis boende. Självaste staden är väll ingen rolig destination i sig, men vi har funnit härliga människor och en goe atmosfär som förgyller vår vardag. Vi har det faktiskt väldigt bra måste jag erkänna, och imorgon måste vi sorgligt nog fortsätta resan mot ruinstaden Christchurch. Därifrån flyger vi inom tre dagar vidare. 
 
Här lagar vi mat som aldrig förr. Sista kvällen blir det brashäng på stranden.

äventyren runt sydön

Greymouth, 22 Februari 2013
18.44
 
Okey, okey. Jag är ledsen mina kära stalkers för denna hemskt dåliga uppdatering. Äventyrandet har varit intensivt den senaste tiden, och bloggandet har puttats åt sidan. Nu när vi befinner oss livs levande i Greymouth, knegandes på ett hostel har jag all tid i världen för att uppdatera era nyfikna sinnen.. 
 
Wanaka
Låt oss börja från början. Innan vi lämnade tillbaka bilen. Efter Lake Tekapo och Mt Cook. Vi körde mot Wanaka. Här gjorde vi allt och ingenting. Njöt av livet. Drack öl på resturang. Åt pizza. Vandrade. Besökte Cinema Paradiso och såg filmen Les Miserables. Världens mysigaste biograf, jag lovar. Istället för biostolar, satt man i vanliga soffor. Eller varför inte i en bil? Vi tog soffa. Och så skönt har jag aldrig suttit under en biofilm.

Queenstown
Efter allt softande behövdes adrenalin. Körde mot Queenstown, adrenalinstaden själv. Här gällde det att vara extrema för att uppnå maximal coolhet. Beställde därför in den största hamburgaren i hela staden (mätt i dagar efter). Gungade på den största gungan i hela världen (panikattack och lyckorus) och en annan hoppade bungy på platsen där det första bungyhoppet gjordes (denna annan var icke jag, chicken).
 
Kiwiexperience
Bort med bilen, hit med bussen. Vi hoppade på The Bottom Bus, dvs. bussen som tar oss runt nedre delen av Nya Zeeland. Dunedin. Gick uppför världens brantaste backe. Besökte chokladfabriken och åt massor av choklad. Invercargil. Wildlifetour. Kollade på sjölejon, gaaalet stora. Gick, gick, gick.
 
Milford Sound
Och sista stoppet med bussen blev i Fjordland Nationalpark. Kryssning i Milford Sound, världens vackraste fjord.
Och visst sjutton var det vackert. Helt otroligt vackert. Varken bilder eller ord kan beskriva. 
 
Så ja, igår spenderade vi åtta timmar på bussen mot Franz Josef för att sedan lifta upp mot Greymouth. En obehaglig och en lättsam bilfärd senare var vi framme, och här stannar vi den sista tiden innan vi byter land. Det är nämligen bara knappt en veckas tid kvar på Nya Zeeland. Vem stal tiden ? 

hejdå bilen

Queenstown, 15 Februari 2013
09.39
 
Nu är bilen i hyrbolagets händer och vi är återigen backpackers med fullare väskor än någonsin (hur?). En buss ska hoppas på och en rad obesökta städer ska besökas. Vi har spenderat många fina dagar i Queenstown, adrenalinstaden själv, men en närmare uppdatering vad vi egentligen har gjort här kommer när mer tid finns. Sunny 2 har varit en fin resekamrat, men det är nu dags att gå vidare. Hej svejs ! 
 

Lake Tekapo & Mt Cook

Wanaka, 9 Februari 2013
13.13
 
Bilen tar oss dit vi vill. Christchurch var inte med i planerna, men en spontan trip tog oss dit för att leta upp en dagbok på vift, samt träffa gamla arbetskamrater. Lyckat besök. Neråt i landet var planer som bestog och neråt i landet har vi tagit oss. Mot Lake Tekapo. Vandrat. Skådat en stjärnhimmel vi sent kommer att glömma. Mot Mt Cook. Vandrat lite till. Svettade ner sommarkläderna, samtidigt som bergen låg täckta av snö framför våra ögon. Otroligt märkligt, men otroligt mäktigt. Nya Zeeland förvånar oss ständigt med sin skönhet.
 
Nu har vi sex små dagar kvar med vårat kära färdmedel. Wanaka är för tillfället vår destination. Här har vi ätit pizza och druckit öl, något som var väl behövt efter bön och havregrynsgrötdieten...
 
Next stop: Who knows ? 
 

Franz Josef Glacier

Franz Josef, 3 Februari 2013
09.45
 
Från sol och bad till is och snö. Franz Josef Glacier var dags att bestigas. En helikopter tog oss upp på glaciären och därifrån bar det av. In i trång tunnlar. Genom smala och branta gångar. Eftersom isen ständigt rör på sig (cirka 5 meter per dag) bildas nya gångar från dag till dag, och våran grupp var den första som fick gå igenom vissa av dessa. Hjälp vad häftigt det var. Troligen det coolaste vi hittils har gjort. Helt klart en upplevelse utöver det vanliga. 
 
Vi avslutade den kyliga vandringen med lite uppvärmning i stadens Hot Pools och fortsatte kvällen med lite kalas. En låda vin i vår bil tillsammans med en nyfunnen vän. 
 

Abel Tasman National Park

Abel Tasman, 28 - 31 Januari 2013
 
Här skulle det vandras. Här skulle det paddlas kayak. Med 60 liter väska på ryggen och gympadojorna hårt snörade tog vi våra första fotsteg i Abel Tasman National Park, Nya Zeelands egna paradis. Enligt min mening är detta troligtvis det bästa vi gjort under hela resan. Vandringen var bara vacker. Man gick genom en djungel. Sen tog man en paus, mitt på en strand, och svalkade sig i kristallklart vatten. Jag har aldrig badat i så klart vatten, aldrig. Efter två dagars vandring var det dags att paddla vägen tillbaka längs med kusten.
 
Första dagen var det paddling med guide. Detta var vi aningen skeptiska till då kayakföretaget var aningen otrevliga, korta och luriga mot oss då vi bokade. Tack och lov kan man ha otroligt fel. Vår guide var helmysig och vår kayakfärd blev helt fantastisk. Vi tog oss ut mot en ö, Tonga Island, ett naturreservat där en hel sälkoloni slagit sig till ro. Återigen, detta var helt fantastiskt. Det var som om man var på zoo, då sälarna var mitt framför ögonen på oss, simmandes, sovandes, solandes. Det mest fantastiska är att det inte är någon djurpark där dessa sitter instängda. Naturen är deras hem och de bor här frivilligt, vilket är otroligt coolt om man tänker efter. Att få se sälarna och deras små ungar var en alldeles särskild känsla. 
 
 
Vi blev lämnade på egen hand, men fann en annan grupp och dess guide att hänga med. Här blev vi bjudna på mat, maorihistorier och en nattvandring runt Abel Tasmans hemliga små grottor, som jag sent kommer att glömma. Dagen därpå var det dags att paddla tillbaka på egen hand och sen var detta äventyret över. Det bästa äventyret av alla äventyren vi hittills denna resa har gjort. 


Mycket sömn o många middagsvilor

Nelson, 27 Januari 2013
08.00

Nu är det dags att lämna Nelson och hur mysigt det än är här, hoppas jag inte vi återvänder ännu en gång. Dags att göra ännu ett försök att ta sig mot Abel Tasman National Park. Går allt som det ska börjar vi vandra redan imorgon. Äntligen !

Så här har de senaste dagarna spenderats:


tur i oturen

Back in Nelson, 25 Januari 2013
09:23
 
Under hela tiden ni läser detta, ha i åtanke att vi mår bra.
 
Positiv inställning och lite flyt är de bästa ingredienserna till att en resa ska gå vägen. Nu när det inte är allt för lång tid kvar på vår Nya Zeeland-resa, har vi många gånger om, diskuterat faktumet hur bra allting för oss har gått. Inga beskymmer. Allt har löst sig fint. Vi har träffat underbara människor. Hamnat på underbara platser. Rätt plats vid rätt tillfälle. Kanske låg oturen bara och väntade på oss. 
 
Torsdag morgon var vi på fel plats vid fel tillfälle. Samma som de senaste dagarna vaknade vi upp i vår silverfärgade lilla bil, käkade frukost och gav oss återigen ut på vägarna mot vårt nya mål. Dagens mål var att ta oss mot nationalparken Abel Tasman, för att dagen därpå börja vandra och paddla kayak. Så långt på vägen lyckades vi dock inte ta oss, förens en bil helt oväntat gör en U-sväng rakt in mot våran bil. Helt plötsligt blir allting vitt, ljudet omkring försvinner och ja. Vi har helt enkelt kolliderat. Några sekunder senare när medvetandet återigen är på plats kommer chocken. Jag får panik. Försöker få upp min dörr, utan resultat. Min sida låg upp mot ett staket. Vevar ner rutan och är redo att klättra ut, då jag ser att Malins dörr är öppen. Hon kommer rusande mot mig, blodig i hela ansiktet (tack och lov visade sig detta vara näsblod) och frågar om jag mår bra och säger bestämt åt mig att vi inte kommer dö. Därefter kommer hjälpen från några vänliga människor som bor i området. 
 
Ingen skadades allvarligt. Vi hade otrolig tur i oturen och kom undan med ömma kroppar och blåmärken. Tack och lov. Fronten på de båda bilarna är mos och de går inte längre att köra. Det är fruktansvärt svårt att beskriva vad som exakt hände eller hur man känner, men det är nog det obehagligaste jag varit med om. Vad som också är så läskigt är att vi inte gjorde något fel alls. Vi höll hastighet. Vi höll rätt sida av väg. Ändå kan man ha oturen att vara med i en krock, hur rätt man än gör på fel plats och fel tillfälle. Man tänker på hur illa det kunde ha gått, men vi är glada att det gick så bra som det gick. Både jag och Malin är fortfarande aningen chockade över vad som hänt, kropparna känns rätt bra tilltuffsade, men vi mår bra och det är huvudsaken. Änglavakt.
 
Några nätter framöver spenderas på hostel. 
Vi behöver nog lite återhämtning från händelsen innan vi tar oss vidare mot nationalparken.

påväg mot solsken

Pickton, 19 Januari 2013
16.12
 
STORA GRATULATIONER TILL MIN GRYMMA GAMLA NYBLIVNA 21 ÅRING TILL KAMRAT !!!
 
Back in Pickton. Vi har spenderat några dagar i Kaikora. Inte varit på whalewatching. Inte riktigt käkat crayfish i bröd. Vad har vi egentligen gjort? Allt som inte stod på vår bucketlist, troligen ! Nu är det dags att åka vidare mot solen. Mot Nelson, landets soligaste stad. Nu blir det helt enkelt solsemester ...
 

Sofia Lodén. Född 93. Är för tillfället ute på vift. Överallt och ingenstans. Det här är mitt äventyr, mitt liv. Ha det gott !
RSS 2.0